Var galet mörkt när jag skulle försöka rida, så gick först till ridbanan för där finns det ändå belysning. Men Kalle snubbla så himla mycket på grund av det dåliga underlaget, så till slut var jag tvungen att rida efter grusvägen ändå.
Det var faktiskt rätt läskigt då det var så himla mörkt och så mycket snö och även inte plogat, så väldigt svårt att skilja på väg och dike! Kändes nästan som om naturen lekte "rid mellan pinnarna" med mig och Kalle, för det var bara att styra rakt fram och hoppas på att man hamnade i mellan snöpinnarna. Men som tur är kan jag den vägen i sömnen så var ändå inga större problem haha.
